Armand förstod nu hvem Sainte-Cécile var och han tycktes glädja sig öfver att hafva gjort bekantskap med ett helgon, som kunde gråta så mycket med ett enda öga.
“Men hvad är det?“ frågade Armand, blickande utåt torget, “kommer icke der en ny parlamentär! ... i dag slår man riktigt på stort ... Denna gången skickar man oss en löjtnant af linien.“
“Och med en hvit fana“, inföll Laborde; “det är åtminstone militäriskt och artigt ... Men, au diable, jag känner löjtnanten, jag har valsat med hans flicka på sista opera-maskeraden och han var på långt när icke så belåten med min vals som hon ... Han sökte derför gräl och ville slåss med mig, men jag slåss icke gerna för loretter och dessutom var det ganska onödigt, ty hvad tjenar väl till att slå den ur fältet, som man redan slagit ur brädet! ... Emellertid vill jag ej tala med honom ... Jag kunde komma att dra på munnen, och det vore synd. Derför tala ni med honom, monsieur Armand ... Ni skall nog ge honom besked, om jag känner er rätt.“
En ung löjtnant af linien visade sig nu nedanföre barrikaden med sin hvita fana.
Nu blef det Armands tur att böja sig ned för att samtala med parlamentären.
“Monsieur, hvad har ni att meddela oss?“ frågade Armand, artigt blottande sitt hufvud.
“Monsieur“, svarade löjtnanten, förande lika artigt handen till sin tschakå, “jag kommer på min öfverstes befallning ... Öfversten tror att man i det längsta bör spara landsmäns blod.“
“Öfversten tror såsom en fransk medborgare och krigare alltid bör tro ... Var öfvertygad, monsieur, att det icke finnes någon bland oss, som icke delar hans tro i detta fall.“
“Öfversten har blifvit beordrad att på det strängaste förfara med de upproriske och utan ringaste skonsamhet behandla dem, antingen de göra motstånd eller ej ... Men han, har befalt mig säga, att derest ni och edra kamrater öfvergifva barrikaderna och lemna era vapen i hans händer, lofvar han vid sin ära att icke förfölja någon, utan låta en hvar afträda med full säkerhet både för lif och frihet ... Längre kan öfversten icke gå, och han fruktar ändå att hvad han gör blir misshagligt för dem, som gifvit honom de strängare orderna ... Men han underkastar sig hellre ansvaret för order-brott, än belastar sitt samvete med landsmäns blod.“
“Vi förstå uppskatta öfverstens menniskokärlek“, svarade Armand; “också afhöra vi hans välvilliga förslag med mera nöje än det pockande maktspråk, som polis-kommissarien nyss förde mot oss ... Men vi kunna icke öfvergifva våra barrikader och icke lemna våra vapen ... De förra äro verket af en hel natt genomvakad i oväder och storm ... Hvad de sednare eller våra vapen angår, så ha vi för deras anskaffande uppoffrat vår sista skärf, och att lemna dem ifrån oss vore detsamma som att kasta bort hela vår återstående egendom ... En man med er öfverstes ridderliga sinne kan icke fordra af oss ett sådant offer.“