“Men den nionde och tionde öppna bresch“, anmärkte Armand.
“Betyder ingenting“, svarade Laborde, “för att hafva någon fördel af breschen, måste den anfallande truppstyrkan vara dubbelt så stark som den nu är ... Deremot vore under närvarande förhållanden en bresch oss till mycken nytta.“
“Hur då?“
“Jo, det är ju klart att med hundra soldater, som stupa i breschen, stanna äfven hundra musköter qvar, och det är just sådana som vi behöfva, ty af armar ha vi gudi nog.“
“Men“, anmärkte Eugène, som stod bredvid, “hvad skulle Sainte-Cécile säga, om man torkade henne i ögonen, innan hon ännu gråtit?“
“Sainte-Cécile?“ upprepade Armand förvånad.
“Sacre-dieu! jag glömde Sainte-Cécile“, svarade Laborde; “men har ingen fara.“
“Hvem är Sainte-Cécile?“ frågade Armand.
“Det är ett helgon, hvars tårar intet samvete kan bära och som äro så tunga att till och med en munk skulle skälfva dervid ... Och likväl har den arma Sainte-Cécile blott ett enda öga.“
Laborde böjde sig öfver barrikaden och visade Armand ett rundt blecklock på den sidan, som vette åt torget.