“Der ha vi Saul n:o 2“, yttrade Armand, undersökande låset på sin bössa.
“Barrikaden rörde sig knappast“, svarade Laborde; “Saul n:o 2 gör genast mindre verkan och Saul n:o 3 ännu mindre ... Ju större skogen är, desto mindre märker man de stora träden ... Ah, der ha vi den tredje ... barrikaden rörde sig ej en hårsmån ... Men passen nu på, gossar! gynnad af krutröken, skall man söka storma barrikaden.“
Barrikad-kämparne lade sig framstupa med gevären framför sig.
“Och Sainte-Cécile?“ frågade Eugène.
“Ligger lugn“, svarade Laborde; “hon ler åt grundskotten, den heliga ... Men det är tid på att taga bindeln från hennes öga, i fall hon skulle vilja gråta.“
En af eleverne ryckte bort blecklocket, som vi nyss omnämnde.
Sainte-Cécile’s öga, som derigenom blef klart, liknade mycket mynningen af en mörsare, liggande midt öfver barrikaden och dold af öfverlagda stenar.
En annan elev tände en brännare.
I detsamma knallade från torget det fjerde kanonskottet.
Det gick såsom Laborde förutsagt.