En liflig handgevärseld hördes nedifrån barrikaden. Men ännu hade ej ett enda skott blifvit lossadt från denna.
“Jag hör på stegen och ansatsen att det är municipal-gardet som stormar“, hviskade Laborde till Armand, hvilken låg bredvid honom; “hör hur det smattrar ... Så hushåller man med statens förråder ... Gråt, Sainte-Cécile, gråt öfver municipal-gardets synder!“
Ändtligen lossades första skottet från barrikaden, men ett förfärligt skott.
Det var också Sainte-Cécile som gret.
“När ett helgon gråter“, sade Laborde, “då tystnar jorden med helig andakt.“
Laborde sade sannt.
Handgevärselden hade upphört. Allt var tyst.
Endast en trumma från torget hördes slå reträtt. Krutröken började skingra sig.
Och när den skingrat sig, då kunde både de som stodo på barrikaden och de som voro uppstälda på torget se en förfärlig syn.
De sågo den också, ehuru med olika ögon, för att ej tala om olika känslor.