“En Minerva med gryta, i stället för hjelm!“ ropade Eugène; “så har då äfven bourgeoisien inträngt genom Olympens legitima kristall-port! ... hvad vill du med grytan, Minerva?“
“Bjuda soldaterne på frukost“, svarade Marly, lyftande upp grytan med min af att vilja kasta den ned.
“Gud välsigne dig för din gästfrihet, Marly, ty du tänker nu på alla ... En kyss på din hand, fast den är sotig.“
Batteriet från torget började åter spela mot hufvudbarrikaden.
“Rädda hundar skälla alltid på afstånd“, mumlade Laborde; “men Sainte-Cécile skall snart tysta munnen på dem ... Tigen derborta, när helgonet talar!“ ropade han och affyrade i detsamma med egen hand den ånyo laddade mörsaren.
Batteriet, beröfvadt sin servis, tystnade; men i dess ställe skrälde nya handgevärssalvor.
Nya storm-kolonner rusade emot barrikaden, och nu börjades en af dessa strider, som endast kunna kämpas inom en stor stad.
Kulor nedifrån hveno mot kulor ofvanifrån. Gevärsmynningar, riktade uppåt mot husen, nedslogos af husgerådssaker som vräktes från fönstren.
Hand-granater, uppkastade af soldaterne mot barrikaden, sprungo bland stenregnet, som störtade öfver de anfallandes hufvud.
Sainte-Cécile gret för tredje gången och öppnade strömmar af blod. Men blodfärgade voro redan hennes egna sidor.