“Au diable!“ mumlade Laborde till Armand, som, oupphörligt laddande och skjutande, ännu låg bredvid den unge befälhafvaren; “au diable! jag har fått ett granat-skott i venstra handen ... Jag slipper resa till Afrika för att slåss med Kabylerne ... Farväl med militär-ståndet! jag går in i en radikal tidning.“
“Räck mig er sårade hand, jag skall förbinda den“, ropade Armand.
“Bevare mig gud från att hindra er i ert arbete!“ svarade Laborde; “ni skjuter som fyra och kastar sten som sex ... Ännu har jag min högra hand i behåll ... O! nu tycker jag hvad min vän, den låghalte löjtnanten, skall få roligt.“
“Men ni förblöder, Laborde!“
“Jag tror icke det, jag har alltid haft godt om blod ... sak samma för resten, bara det räcker till dess jag gifvit Sainte-Cécile hennes fjerde portion ... Stån på er, gossar! skjuten sällan, men säkert ... Man måste hushålla på vår ammunition ... med vårt blod är det en annan sak.“,
“Armand!“ hviskade Eugène, som låg vid vår hjeltes andra sida; “om det icke för mycket besvarar er, så led mig till fönstret, till Marly, min stackars Marly.“
“Eugène, hur är det med er?“
“Jag har alltid haft lätt bröst“, svarade Eugène med en suck; “men nu börjar jag få svårt för att andas ... Saken är den, att jag höjde mig upp för att känna efter om jag fått mycket bly i min madrass och då fick jag sjelf en kula i bröstet ... och kulan sitter qvar, fast bröstet ej är stoppadt med tagel som madrassen.“
Under det att Eugène med matt röst så talade, drog Armand honom med sig till fönstret.
Marly stod redan derinnanför och emottog i sina armar den sårade poeten.