“Marly lilla“, sade Eugène leende, “om du nu lika väl förmådde läka hjertan, som du träffar dem med pilarne från dina vackra ögon, så kunde jag väl ännu några år få gräla på dig för att du gjort papiljotter af mina verser ... Du var kokett, Marly, du tyckte att svanens hvita fjädrar klädde dina svarta lockar ... Nu skall du sätta svart fler i stället, Marly, och du skall ångerfullt läsa hvad som står på papiljotterna.“
Marly, tyst, men blek, lade med Armands tillhjelp den sårade poeten på en i rummet befintlig soffa, hvilken varit för bred att komma ut genom fönstret.
Under det att Armand uppehöll Eugènes hufvud, uppref Marly den sårades vest och linne, men uppgaf ett jämmerrop, när en stråle af blod sköt upp ur ett sår midt i bröstet.
“Gråt icke öfver mitt blod, goda Marly!“ sade Eugène, “ty på dess flyende våg försvinner en spillrad tron, och segrande brister mitt hjerta ... Armand, Armand!“ tillade han häftigt, i det han reste sig upp med ryggen mot soffkarmen; “papper, penna! ... skrif, ty nu har jag den! ... Ändtligen har jag den sista versen! skrif, innan det blir för sent! ... skrif! ... jag får läsa korrektur på andra sidan grafven.“
Armand, med tårar i ögonen, fattade poetens plån, hvars ena sida var färgadt af blod, och han lyssnade till den döende skalden, som under trummornas hvirflar och handgevärens smattrande sjöng den fjerde och sista versen:
“Si Dieu, du haut des cieux, touché par nos misères,
Daignait à notre amour donner encore sa loi,
Ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires,
Amis, soyez en surs, il dirait comme moi! ...
Je veux que le génie ait le sceptre du monde,