“Hvad?“
“Att S:t-Bris icke bevakar henne med nödig försigtighet.“
“Ni fruktar att hon kunde undkomma?“
“Om hon skulle undkomma, vore allt förloradt“, sade hertigen, bleknande vid blotta tanken derpå.
“Visserligen, men sådant är omöjligt“, försäkrade markisinnan; “den värde baronens egen säkerhet är oss en borgen, för att ej tala om de många louisd’orer, som han har att vänta för det skydd, han gifver en ung och vacker qvinna ... Kanske har hon redan lugnat sig ... Baron S:t-Bris är en vacker karl, som nog kan vara farlig för mera än en borgaredotter från S:t-Honoré.“
“Ni känner ej denna borgaredotter, markisinna ... hon är stolt.“
“Ni misstänker henne för att vilja spela tragedi? Var lugn! ... Mademoiselle Rachel har gifvit våra fransyskor afsmak för antikens hjeltinnor, ty hvem ville väl underkasta sig de gräsliga lidanden, som hon framställer? ... hvem skulle väl afundas Lucretia och Virginia deras bedröfliga öden! ... Tro mig, man dödar sig ej mera för att undfly en vacker karl, och ännu mindre efteråt, för att på sig sjelf hämnas sin egen vanära ... Nu för tiden är man klokare än så ... De arme poeterne! de behöfva gå bra långt tillbaka i tiden, för att finna ämnen för sina jämmerliga sorgespel.“
“Det förvånar mig likväl att jag ännu icke fått någon underrättelse från S:t-Bris ... det var likväl öfverenskommet att han tidigt på morgonen skulle skicka mig bud.“
“Just den omständigheten, att ni ej fått någon underrättelse, bevisar att allt står väl till ... Det vore för mycket begärdt af den lycklige baronen, att han midt i skötet af sin berusning skulle ge sig tid att skicka oss bulletiner ... Låtom oss derför tala om annat! ... Er djupa sorg har kanske hindrat er från att lyssna till dagens märkvärdigheter, ljudande med dånet af musköter och kanoner? ... det tyckes gå bättre än vi ens vågat drömma om.“
“Det artar sig till mera än en simpel emöt“, yttrade hertigen, med synbart välbehag upptagande ett annat samtalsämne.