Att stå vid en kär frändes bår och på samma gång nödgas begråta en trolös maka, det var för mycket.
Dock, att en onkel dör, är kanske i sin naturliga ordning, i synnerhet om onkeln lemnar millioner efter sig.
Men att efter knappa tvänne månaders äktenskap förlora en ung, vacker och talangfull hustru, det är hårdt, och ännu hårdare, när man eftersinnar det sätt, hvarpå hon förlorats.
Om hon genom döden afgått, skulle man endast haft Vår Herre att anklaga och möjligtvis hunnit trösta sig med den omständigheten, att hon dödt efter onkeln, till följd hvaraf den efterlefvande makens arfsrätt icke kunde blifva tvist underkastad.
Men att en hustru rymmer med en annan karl, det kastar, jemte förlusten, äfven en skugga af löje på den öfvergifne mannen, och detta är kanske lika svårt att fördraga som sjelfva förlusten.
Visserligen skulle man också kunna trösta sig dermed att en hustru, som låtit bortföra sig, jemväl har till den öfvergifne maken förverkat all sin i boet medförda egendom.
Men oaktadt många af hertigens vänner förespeglade honom sistberörde tröstegrund — ty hvad griper man ej tag uti för att kunna skingra en stor sorg? — så förblef likväl hertig de Beaudreuil sjelfva tröstlösheten.
Den enda, som fann honom någorlunda sansad och åtkomlig för förnuftsskäl, var markisinnan Eulalie d’Estelle, hvilken icke heller uraktlåtit att inställa sig hos honom.
“Min bäste hertig! ni kan vara fullkomligt lugn“, sade hon med detta leende, som ingen dödlig borde kunna emotstå; “var blott försigtig ... icke för många ack och o ... det kunde väcka era fienders misstanke, på samma gång som det nedsätter er hos era vänner, hvilka icke begripa, huru en de Beaudreuil kan sörja en liten parveny från S:t-Honoré.“
“Men jag fruktar“, sade hertigen.