“Je suis républicain!“ ropade den döende, slutande på detta sätt sin sista vers, och en blixt ljungade fram ur hans åter öppnade öga.
Men dessa ord voro de sista, denna blick den sista.
Marly värmde fåfängt med sina tårar ett lik.
Armand gömde den sista versen vid sitt bröst och tryckte en kyss på folkskaldens kalla läppar.
Derefter tog han ett språng ut genom fönstret och störtade sig i djupet af den blodiga striden.
Trettionde kapitlet.
Grefve de Vandeul.
Sedan tidigt på morgonen hade porten till hertig de Beaudreuils hotel varit i liflig rörelse.
Hertigens många vänner, som redan fått kännedom om hans missöde, hade skyndat till hotellet med hoppet att kunna trösta honom, men återvändt synbart misströstande om sin förmåga.
Hela Paris skulle hafva känt och deltagit i hans sorg, om icke de allmänna tilldragelserna helt och hållet slukat alla enskilda händelser, vare sig af lycka eller olycka.
Den arme hertigen!