“Äro talangerna“, inföll markisinnan; “men ni, de Beaudreuil, är styrkan.“
“Hvad menar ni, Eulalie?“
“Berryer och Montalembert hafva pennan och ordet, men hvar hafva de sina arméer?“
“Ni tror då, att jag eger en armé?“
“Ja, en armé af louisd’orer, en armé, som inga barrikader decimera ... Ni hade kunnat bli den förste, i stället för att nu blott vara den siste ... Ni är en klen politiker, Rigobert ... Ni vore förlorad, om ni ej hade mig vid er sida, känslolöse! ... Jag vill icke att ni skall vara den siste.“
“Hvad vill ni då göra?“
“Jag vill göra er till den förste, och jag skall göra det, otacksamme!“
“På hvad sätt?“
“Klockan är nu half till elfva“, svarade markisinnan med en blick på pendylen; “det är nu tid för er att åka till sorghuset ... Men jag far till Berryer.“
“Och sedan?“