“Förolämpa mig? ... på hvad sätt, frågar jag ånyo?“
“Jag nödgas trampa er på foten eller gifva er en örfil ... Det beror bara på er att säga, hvilketdera som besvärar er minst.“
“Fi donc, min vän! ... personer som vi kunna mötas med svärd och pistol, men aldrig med fötter och knytnäfvar ... Jag måste afstå från mitt nöje för morgondagen ... Men, sacredieu, det är ju er kusin som utmanat.“
“Han skall skatta sig lycklig att hafva fått utmana er, utan att göra bekantskap med er värja.“
“På det hela taget var det en lumpen anledning“, tröstade sig Eugène.
“Det återstår bara ett försonligt ord åt den vackra debardören, hvilkens skämt ni kanske för alvarsamt upptagit ... Min kusin var då, som ni snart skall finna, klokare och derför har han också gjort en ganska vacker eröfring på denna maskerad.“
Under dessa ord förde vår hjelte sin vän fram till Félix och debardören, presenterande för dem monsieur Eugène, en ung student, som likväl redan gjort sig känd för sina glödande sånger till frihetens och republikens ära.
Eugène vände sig först till kammarjungfrun och egnade henne följande till hälften framgnolade kuplett:
“N’oublions jamais que les femmes,
Ce sexe fait pour nous charmer,