Doivent commander à nos âmes;
Le français est fait pour aimer.
Aux travaux, à la politique
Ne consacrons pas tout le jour;
Gardons quelque temps pour l’amour,
Voilà, voilà ma république.“
Collette, försonad och förtjust, applåderade af hjertans grund; och Félix, återtagande utmaningen, bjöd på champagne, i stället för sitt blod, till allas stora tillfredsställelse.
“Men hvar hafva vi nu den andre?“ frågade Armand Collette.
Kammarjungfruns blickar flögo genom salongen och fästade sig slutligen vid en kolossal gestalt, som stod midt på golfvet med korslagda armar och omgifven af en mängd andra masker.
“Der ha vi honom“, upplyste Collette, “den oförskämde! han ville slita af mig masken, må ni tro, och skulle säkert ha gjort det, om icke er kusin hindrat det ... Detta gaf anledning till ordvexlingen, som slutade dermed att han utmanade er kusin.“