“Jaså, det var han som utmanade ... Ni menar den der med tigerhufvudet?“
“Ja, är det icke en hisklig mask?“
“Och med messingsluren i handen?“
“Ja, det är densamme ... han ser minsann icke försonlig ut ... få se om ni kan dressera tigern, få se om ni kan få honom så långt som jag.“
“Ja, jag minnes nu att ni fick honom på näsan ... men ni är oemotståndlig i alla afseenden, mademoiselle Collette.“
“Så säger er kusin också.“
“Ni sätter hans omdöme öfver mitt“, yttrade Armand skrattande.
“Ack, monsieur Armand!“ ropade Collette, “hur mycket hade det icke kunnat blifva af er! ... Men ni glömmer att ni är ung, och derför glömmer också ungdomen er ... Vet ni, ni har åldrats mycket sedan jag sist såg er, monsieur Armand ... Men skynda nu och ställ allt till rätta, ty när jag närmare tänker på saken, skulle jag ej så snart vilja bränna ljus i kyrkan för er kusin.“
“Jag vill försöka“, sade Armand; “gån emellertid före mig ned i restaurationen åt höger ... jag skall snart vara hos er.“
“Ja ja, till champagnen“, skrek Lyonäsaren, angelägen om att sätta sin fars pengar i rörelse.