Armand skildes ånyo från sitt sällskap och nalkades jätten, som omfladdrades af en hop masker, hvilka skämtade med honom, utan att få sitt skämt besvaradt.
Svarade han någon gång, så skedde detta genom en lur, som han förde till munnen och hvarigenom rösten fick ett högst doft och omusikaliskt ljud.
Jättens kostym, sedd på närmare håll, röjde ingenting mindre än finhet och harmoni. Den syntes snarare beräknad på att afhålla än att tilldraga.
Hufvudet betäcktes af ett slags hjelm af en maläten tigerhud, hvilken fordom kanske varit begagnad såsom skylt af någon bundtmakare. Den öfriga delen af kroppen betäcktes af en raggsliten vargskinnspels, nedantill ihopskarfvad med annat slags skinn, så att den gick ned ända till fötterna, dessa betäckta af ludna skor, proportionerliga till det öfriga.
Masken för ansigtet, af grå kardad ull, dolde hvarje fläck deraf, med knappa öppningar för ögonen och munnen.
Endast under karnevals-tiden, då maskerad-friheten är obegränsad, kunde en dylik karrakters-mask vinna inträde i en fransk salong.
Med ett ord, hela gestalten gjorde på Armand ett obehagligt intryck och han förestälde sig nästan med fasa sin kusin framför en sådan motståndare. Det föreföll honom derför ganska motbjudande att inlåta sig i samtal med denne vilde. Men nöden hade ingen lag.
I Frankrike leker man ej med utmaningar. Fegheten är en af de synder, som derstädes kanske minst förlåtas.
En ny dans, uppspelad af orkestern, skingrade snart de masker, som hade samlat sig omkring kolossen, hvilken derefter skred närmare ena väggen, förmodligen för att söka sig plats på någon af sidobänkarne.
Armand följde och upphann honom.