“Furste af skogarne!“ började Armand samtalet; “tigerns hud och vargens pels förråda grymhet och blodtörst; men lammskinsbrämen nedantill röjer mildare känslor ... Tillåter du mig ställa till dem några frågor?“
Kolossen, som stannat och vändt sig emot Armand, såg på honom en stund, hvarefter han nickade jakande.
Armand fortfor:
“Hvem skulle, när han ser dig så fredligt vandra uppå detta ställe, kunna föreställa sig, att du i morgon klockan 10 ämnar sluka ett lamm i Boulogne-skogen! ... Så påstår likväl ryktet; men talar ryktet sanning?“
Tigerhufvudet gaf ånyo en jakande nick.
“Men ryktet påstår äfven att det är tigern som utmanat lammet och att det sednare mera lyssnande till sitt mod än till försigtigheten, antagit utmaningen ... är det också sannt?“
Samma stumma jakande svar.
“Det är icke värdigt skogens furste, som ensam slagtar hela hjordar, att välja till motståndare en enda medlem deraf ... Det är således för att rädda hans ära, på samma gång jag skyddar mitt lamm, som jag, hjordens herde, ber tigern återtaga utmaningen och åtnöja sig med den vänliga förlikning jag erbjuder å lammets vägnar.“
Kolossen satte sin lur för munnen och Armand hörde ur den följande dofva röst:
“När räfven kommer till tigern att bönfalla för lammet, slukar han först den förre och derefter det sednare.“