Detta ohöfliga svar öfverraskade något vår hjelte. Dock dröjde han ej länge med sitt genmäle.
“Men när hörde man en räf vara så enfaldig att han instälde sig som böneman inför tigern?“ sade han; “helt annat är förhållandet med herden ... denne kastar sig öppet och oförskräckt emellan vilddjuret och hjorden ... Du ser i mig denne herde, och jag förbjuder dig att röra mitt lamm.“
“Godt!“ svarade jätten genom luren; “tigern spisar helst menniskokött, äfven om det tillhör en usling.“
“Ni har för stort gap för att behöfva lur och för stora tassar för att gå på bal med“, svarade Armand, i det han temligen eftertryckligt trampade jätten på ena foten.
Denne uppgaf ett rytande läte, i det han hotfullt höjde luren.
Armand studsade ett steg tillbaka, mindre dock för den hotande luren än för det rytande lätet.
“Ni begär upprättelse, förmodar jag?“ frågade han likväl, uppmärksamt fixerande sin vilde motståndare.
“Ja“, svarade tigerhufvudet ånyo genom messingsluren.
“I morgon i Boulogne-skogen?“
“Ja.“