Hvem kan räkna den barnaskara, som mellan trädens stammar, utanför rabatternas jerntråds-staket, och invid fontänens stenbräddar leker, dansar och hoppar inför mödrars och “bonners“ ögon ungefär såsom i Carl XIII:s torg, Stockholms stora barnkammare?
Med ett ord, hvilken glans, hvilket lif både i stort och smått inom detta Palais-Royal eller Palais-National, hvilket sednare namn klingar bättre i våra förstockade öron.
Klockan är nu tu på dagen.
General-marsch slås öfverallt.
Ändtligen sammankallas national-gardet, denna mäktiga korporation, som trenne gånger förut räddat Juli-dynastien.
National-gardet hör rappellen, men tvekar en stund att lyda den.
Det känner redan det misstroende och förakt styrelsen hyser för det. Det vet till och med att mairierna fått befallning att icke utlemna ammunition åt dess legioner.
Men snart förstår man att rappellen är slagen mera i folkets namn än i konungadömets.
National-gardet börjar visa sig på gatorna, men dess parti är förut taget.
Denna gång skall det hejda elden, denna gång uppträda såsom medlare mellan Tuilerierna och folk-qvarteren; men det skall först betinga sig följande vilkor: