Mellan dem och linie-trupperna uppstår ej den ringaste fiendtlighet. Ännu ropa icke soldaterne: “Vive la réforme! à bas le ministère!“ men de låta folket och national-gardet ropa så mycket dem lyster.
Den som tiger, samtycker.
Utanför den sidan af Palais-Royal, som vetter åt rue S:t-Honoré, och trängande emot de tre tillstängda gallerportarne, genom hvilka man inkommer på den mindre gård, hvarom vi nyss talat, visade sig en talrik skara arbetare, parlamenterande med den på gården uppstälda vakten af linien, och hvilken lagt an, med musköt-mynningarna riktade utåt mellan de trenne portarnes jerngaller.
På något afstånd derifrån stodo några bättre klädde personer.
“Hvad är det frågan om derborta?“ frågade en af dem, pekande på skaran utanför Palais-Royal.
“Man vill ha ut fångarne“, svarade en annan.
“Hvilka fångar?“
“Dem som nyss fördes in i vakten.“
“Hvar togos de?“
“Ni känner då icke det gräsliga blodbadet på rue Rambuteau?“