“Jo, men jag har icke hört hur det slutades.“

“Efter fyra timmars strid, den blodigaste barrikad-strid man kan erinra sig, och efter sex tillbakaslagna stormningar, lyckades det slutligen trupperna att eröfra barrikaderna ... Men truppernas seger kan nästan betraktas såsom ett nederlag, ty deras förlust är oerhörd ... Det var först efter ankomsten af flere förstärknings-bataljoner och sedan insurgenterne bortskjutit all sin ammunition, som trupperna blefvo mästare af platsen.“

“Och insurgenterne?“

“De fleste af dem, som försvarade barrikaderna, hafva stupat: ingen af dem ville sträcka vapen.“

“Man tog likväl fångar?“

“Ja visst, men endast svårt sårade ... Man släpade dem för en qvart sedan in i vakten, ty ingen af dem förmådde gå.“

En djup suck hördes helt nära bakom de samtalande, hvilka dervid vände sig om och blefvo varse en äldre man på tvänne träben och tvänne kryckor.

Krymplingen, som såg att han var bemärkt, aflägsnade sig, närmande sig med böjdt hufvud den med vakten ordvexlande folkskaran.

En ung blus af jättelik växt höjde sitt hufvud öfver dem, som stodo närmast den mellersta galler-porten.

Han tycktes vara de öfrigas anförare och förde ordet för tillfället.