Vi igenkänna i honom densamme Alphonse, i hvars hårda händer Armand dagen förut öfverantvardat de tvänne fångarne vid rue S:t-Etienne.
“Monsieur!“ ropade han till officeren som stod innanför porten, “ni måste lemna ut fångarne, eller spränga vi genast portarne.“
“Monsieur!“ svarade officeren, “vi utlemna ingen fånge ... Försök derför att spränga portarne.“
“Vi sätta eld på Palais-Royal“, ropade Alphonse, “och skola steka er, som man steker fasaner.“
“Gör det“, svarade officeren; “men glöm icke, att, medan man steker fasaner på gården, steker man på samma gång de korpar, som förvaras i källarne.“
Alphonse vände sig till sina kamrater, förmodligen för att fråga dem, huruvida korpar äro lika lättstekta som fasaner.
Kamraterne ansågo visserligen de förre segare i köttet än de sednare, men trodde dock att resultatet skulle blifva ungefär detsamma.
Alphonse och hans kamrater blefvo mycket modfälde, emedan de satte större värde på korpar än på fasaner.
Ett vildt glädjerop hördes i detsamma från platsen.
Öfverraskad vände Alphonse sig om och såg öfver de andras hufvud, hurusom ett halft dussin bluser släpade med sig en afväpnad premier-löjtnant vid linien.