“Aha“, sade Alphonse, öppnande sina breda hvita tandrader; “för en fasan bör man kunna få många korpar.“
“Abélard!“ ropade befälhafvaren för vakten och bleknade, ty han igenkände i fången sin egen bror.
Soldaterne gjorde gevär för fot och betraktade oroligt sin befälhafvare.
“Monsieur!“ sade Alphonse, vändande sig å nyo till denne, “hvad säger ni om ett kristligt byta? ... plocka fram hvad ni har i källarne och skänk oss det ... Vi skola ge hvad vi ha, och mera en annan gång, när vi bli rikare.“
Befälhafvaren teg, stirrande dystert ned på marken.
“Nej! Nej!“ ropade den fångne officeren; “jag underkastar mig mitt öde ... Men någon parlamentering med upprorsmän kommer ej i fråga, och skolen I svara något, så svaren med en gevärssalfva, ty jag befaller det.“
Befälhafvaren innanför blef ännu mer bestört, ty fången, som var hans broder, var äfven hans närmaste förman.
“Åhå!“ sade Alphonse till fången; “ni tycker om att hänga, ni, och detta är er rättighet ... Godt, ni skall få hänga ... Der står en lyktpåle; men är det någon hederlig menniska som har ett rep?“
Alphonse hade, såsom vi redan veta, mycken fallenhet för att hänga folk, och var icke rådlös i den vägen.
Men som ingen “hederlig“ menniska för tillfället hade något rep till hands, så spände en af bluserna oegennyttigt af sig sitt läderskärp och räckte det åt Alphonse.