“Rep är bättre“, sade denne: “men läder går också an ... sämre kan man få slita innan man dör.“
Under det han sade detta, lade han lugnt läder-remmen kring den fångne löjtnantens hals.
“Skjut! skjut!“ ropade denne till befälhafvaren på gården.
Men ingen soldat gjorde min af att skjuta.
Brodern innanföre såg ut som om det i stället varit kring hans hals man knutit den olycksbådande remmen.
Tvänne under-officerare nalkades sin befälhafvare och samtalade en stund tyst med honom.
Derefter närmade sig officeren gallerporten.
“I egen i ert våld blott en enda fånge“, sade han; “men vi ha tjugo ... I kunnen ej begära, att vi för en enda skola gifva alla tjugu ... Vi tillbjuda er derför en af våra fångar i utvexling.“
Alphonse rådslog med sina kamrater, hvarefter han vände sig till befälhafvaren.
“Det är billigt“, sade han, “en mot en, ty en af edra kan aldrig uppväga tjugu af våra ... Således åtnöja vi oss denna gången med en ... Men vi måste ha rättighet att välja.“