“Armand Cambon“, svarade Alphonse.
“Armand Cambon“, skriade mängden; “den tappre Armand Cambon.“
“Jag skall ge befallning om hans upphemtande“, förklarade officeren.
“Men jag förbjuder det, jag!“ förklarade fången; “ni tyckes blott komma ihåg att jag är er bror, men icke att jag är er förman ... Monsieur le lieutenant“, tillade han med befallande stämma, “ni lyder, om ni icke vill att jag döende förklarar er ovärdig det bröst, hvarunder vi begge legat!“
“Karlen är galen!“ ropade Alphonse; “han vurmar på lyktpålen, och så är det alltid med nyhetens behag ... Nå väl, till lyktpålen då till lyktpålen!“
“Till lyktpålen!“ instämde bluserna, och tjugo händer fattade på en gång tag uti den oförskräckte fången.
“Halt!“ ropade krymplingen, som hitintills med tystnad afhört ordvexlingen; “jag har rättighet att deltaga i beslutet, jag också, ty liksom ni har jag kämpat för friheten, och jag förlorade år 1830 mina begge ben ... Jag har i striden dödat flere än en fiende, men aldrig bar jag på mitt samvete en mördad fånges blod ... Icke heller skall jag tillåta någon annan att bära det, om det också kostade mig de begge armar jag har qvar, ja, mitt eget hufvud.“
Alla omgåfvo krymplingen, som var välbekant för de fleste.
“I skolen icke mörda denne man“, fortfor han, “emedan den, som trotsar döden för uppfyllandet af sin pligt, är värd er beundran ... Än mer, I skolen återgifva honom friheten, emedan folket måste vara ädelmodigt ... Det folk, som ej är ädelmodigt, är ej heller värdigt segern.“