Alphonse och hans kamrater mumlade.
“Jag har en dubbel rättighet både att bli hörd och lydd“, förklarade krymplingen; “jag är icke allenast invalid för frihetens skull, utan äfven fader till den hvilkens frihet I fordren ... jag är Armand Cambons far ... Armand är mitt enda barn, är det enda, som ännu gör mig lifvet kärt; men jag såge honom hellre dö i sitt fängelse, än jag ser folket söla sina händer i ett afskyvärdt brott, och stode Armand sjelf här midt ibland oss, hans röst skulle vara hans faders.“
Alla sänkte tigande sina ögon.
Folket låter vanligen tala med sig, när man blott tager det på den rätta sidan.
“Monsieur!“ sade invaliden till den fångne löjtnanten, “ni är fri och kan genast gå in till era soldater ... Ställ er sedan i spetsen för dem, ty det gäller att försvara era fångar ... Vi skola återtaga dem eller dö.“
“Ja, ja! bravo, bravo!“ ropade alla, nästan qväfvande invaliden med sina famntag.
“Tag åter ert skärp“, sade Alphonse till den som lånat honom det, “jag glömde att sådana redskap endast äro till för att hopsnöra tomma och hungriga magar.“
“Gå in ordentligt genom porten“, sade invaliden till fången, “icke ett finger skall vidröra den, förrän ni kommit innanför.“
Den befriade krigaren tryckte invalidens hand och trädde in på gården.
Gallerdörren tillstängdes efter honom.