Men när detta väl hade skett, vände sig den befriade mot porten och ropade:
“Nyss hade jag döden för ögonen och nu friheten ... Men hvad jag nyss icke hade gjort, gör jag nu ... Jag skänker er den fånge I begären, ty jag vill icke vara er gäldenär.“
Hela platsen skallade af stormande bifallsrop, hvaruti äfven soldaterne instämde.
“Bravo, bravo! lefve linien!“ hördes från alla sidor.
“Lefve folket!“ svarade några af linien.
Armands fader lutade sig mot gallerporten med glädjestrålande ögon.
På befälhafvarens befallning uppfördes Armand Cambon, hvilken med ett skallande jubelrop emottogs af dem, som stodo på gatan.
Vår hjelte var mycket blek af blodförlust, och kring hans hufvud var knuten en tjock bindel.
Hans första blick igenkände fadern och han skyndade till honom, utsträckande handen genom jerngallren.
“Armand, Armand! min son, min son!“ skrek fadern, kyssande i sin förtjusning sonens utsträckta hand, “du är sårad, du lider, arma barn!“