“Betyder ingenting“ svarade Armand; “träffad i hufvudet af en gevärskolf, sjönk jag sanslös på barrikaden ... När jag qvicknade till, befann jag mig jemte mina kamrater i fängelse, men ...“
“Skynda dig!“ afbröt honom fadern; “du är fri ... skynda, skynda!“
“Fri?“ frågade Armand, skådande förvånad omkring sig.
“Ja, monsieur, ni är fri“, förklarade den nyss befriade officeren; “gå och tacka er far, den hedersmannen, ty det är honom ni egentligen har att tacka för er frihet.“
“På hvad vilkor har jag blifvit fri?“ frågade Armand, knappast troende sina öron.
“På inga, inga ... Kom bara!“ ropade invaliden.
“Inga! ha!“ ropade Armand, hastande glad till porten, som öppnade sig för honom.
Ett nytt jubel från de utestående mötte honom och oräkneliga armar sträckte sig fram för att rycka honom till sig.
“Men“, yttrade Armand stannande, “men mina olyckskamrater?“
“Höra ej till affären“, svarade officeren, “och derför stanna de qvar.“