“De stanna qvar, säger ni?“ frågade vår hjelte, tagande ett steg tillbaka.
“Ja!“
“Jag skulle öfvergifva mina kamrater!“ yttrade den unge barrikad-chefen; “jag öfvergifva den hjeltemodige Laborde och mina tappra vapenbröder, som lida värre än jag! ... Jag, den ende, som nu är i stånd att vårda dem, skulle fegt och hjertlöst lemna dem åt deras öde! ... Nej aldrig! ... Monsieur!“ tillade han, vändande sig till officeren, “befall att porten tillslutes och att man sedan förer mig tillbaka ... Antingen fri med mina bröder, eller fånge med dem!“
“Armand!“ ropade invaliden; “vi skola befria dina bröder, vi skola dö för dem, men kom, kom!“
Armand närmade sig å nyo det ställe, der hans fader stod, drog hans hand in mellan gallerna och kysste den, utan att yttra ett ord.
Derefter vinkade han gladt åt sina kamrater utanför och återvände till den flygel, hvarunder fängelset var.
“Jag hade nästan kunnat säga det på förhand“, yttrade officeren, följande sin fånge med en blick af beundran.
“Armand! min son, min son!“ snyftade krymplingen; “du dödar din gamle far ... Men ... men som du hade också jag handlat, som du hade jag stannat qvar ... Gå att trösta dina bröder! ... din tröstlöse far välsignar dig! ...“
Gubben lutade mot jerngallren sitt bleka ansigte och han snyftade som ett barn.
Alphonse, den obarmhertige, skonlöse barrikad-kämpen, drog ned mössan öfver sina ögon. Han blygdes visa att äfven han kunde röras af dylikt.