Obehöflig försigtighet, du gatans vilde stridsman! Ingen kan bevitna din rörelse, ty hvarje öga så väl inom som utom gallerportarne är skymdt af tårar, vid anblicken af denne gubbe med hans tvänne kryckor, tvänne träben samt ende, förlorade son.
“Men nu till vapen!“ ropade invaliden, rätande upp sin gestalt och höjande ena kryckan; “till strid, till strid!“
“Till strid!“ upprepade den atletiske Alphonse, skakande jerngallren.
“Till strid!“ genljöd skaran, rustande sig till anfall.
“Lägg an!“ kommenderade befälhafvaren på gården.
I detsamma hördes ljudet af en trumma och ett kompani national-garde ryckte fram.
“Ingen strid, ingen strid!“ ropade kaptenen för kompaniet, uppställande sitt manskap emellan portarne och folkskaran; “Guizot har resignerat, konungen har emottagit både hans och de öfrige ministrarnes afskedsansökan ... Om en timme hafva vi ny ministère, hvars program är reformens antagande.“
“Men fångarne måste lösgifvas!“ ropade invaliden, “fångarne! fångarne!“
“Ja, ja! fångarne! fångarne!“ skrek folket.
“Ministèrens första handling blir allmän amnesti“, försäkrade kaptenen för national-gardet.