“Men fångarne måste ut på ögonblicket!“ ropade invaliden, “nu, nu!“
“Nu, nu!“ skrek folket, trängande in på national-gardet.
“Ett ögonblicks tålamod, mine käre vänner“, svarade kapitenen; “jag skall tala vid befälhafvaren och lofvar att utverka deras befrielse.“
“Lefve national-gardet!“ ropade folket, lugnande sig.
“Monsieur!“ sade kaptenen för national-gardet till löjtnanten för linien; “hela national-gardet har beslutit att, på hvad vilkor som helst, undanröja all anledning till vidare strid ... Jag uppmanar er derför, i samhällets och mensklighetens namn, att utlemna alla de fångar ni har under er bevakning.“
“Jag skulle med största nöje efterkomma er önskan“, svarade löjtnanten: “men utan order af mitt befäl kan jag icke utlemna fångarne.“
“När samhället är i fara och det gäller att spara menniskolif, måste militär-order blifva en sak af andra ordningen ... Soldaten var menniska och medborgare, innan han blef soldat ... Menskligheten och fäderneslandet äro äldre än krigs-artiklarne ... National-gardet har ännu icke vexlat ett enda skott med linien, och vill ej göra det ... Dock, om ni fortfar att blindt hålla er vid de gifna orderna, nödgas vi blifva avant-garde för det folk, som står bakom oss ... Men var viss om, att innan era bröst blöda för våra kulor, hafva våra hjertan redan blödt för den grymmaste af alla nödvändigheter på jorden.“
Löjtnanten kastade en blick på sitt manskap.
Under-officerarne hade redan stuckit värjorna i skidorna och de fleste af truppen utan kommando gjort gevär för fot.
Befälhafvaren såg att militär-disciplinen böjde sin stålspets för menniskans och medborgarens högre rättigheter.