Han syntes ej förvånad deraf, ty han visste nog att franska soldaten icke är ett blindt redskap i despoters hand, och att han aldrig med nöje strider mot det folk, i hvars sköte han sjelf blifvit uppammad, hvars röst han i sin barndom lyssnat till och hvars lidande han lärt sig känna med åren.
“Det är endast en möjlighet“, sade löjtnanten, tänkande nu blott på att rädda skenet.
“Och det är?“
“Att jag lemnar mina fångar åt ert kompani, jemte ansvaret för dem.“
“Godt! vi emottaga era fångar.“
“Och ansvara för dem?“
“Ja“, ropade hela kompaniet med en mun.
“Monsieur le sergeant! för upp fångarne på gården.“
“Bravo!“ jublade massan.
Löjtnanten vände sig bort för att icke höra på sina soldater, hvilkas munnar han sett öppna sig för loford, som han ej utan blandade känslor kunde emottaga.