“Jag säger blott hvad den spanske munken sade, när han i Madrid sålde åt mig de begge krucifixen“, svarade Diane; “och för öfrigt, hvarför skulle ej Kristus-bilden, buren utanpå bröstet, kunna skydda lika väl, som när den bäres inuti?“
“De begge krucifixen?“ upprepade Adelaïde; “det var då två?“
“Ja, det var två“, svarade Diane rodnande, ty Diane, liksom hennes vän, var merendels blek.
Men Dianes blekhet hade en sjuklig färgton, hvilket ej var fallet med Adelaïdes.
“Du har då gifvit bort det andra?“ frågade Adelaïde.
“Ja“, svarade vännen med ännu starkare rodnad.
Det var nu Adelaïdes tur att fixera Diane.
Den sednare lutade pannan mot sin hand, men Adelaïde såg den röda färgen hastigt lemna rum åt den vanliga, och hörde huru Diane fruktlöst bemödade sig att qväfva den ihåliga hosta, som skakade hennes bröst.
“Du lider, Diane!“ yttrade Adelaïde, läggande sin arm omkring vännens hals, “och jag har länge märkt det ... men du, som hyser så innerligt deltagande för mina lidanden, unnar mig ej att visa mitt deltagande för dina ... du har icke förtroende för din barndomsvän, och detta bedröfvar mig kanske mera än mycket annat.“
“Skulle jag icke ha förtroende för dig!“ svarade Diane, lutande sitt ansigte intill barndomsvännens bröst.