Hade grefven och grefvinnan haft qvar sitt slott i Brétagne, skulle Armand Cambon bestämdt blifvit dess lycklige förvaltare.
Och Diane, den tjusande Diane, hade med en forskande blick på pensions-vännen förklarat, att den unge blusens hjeltemod endast öfverträffades af hans skönhet.
Men hur kunde grefve de Vandeuls dotter, genom en sådan blick på sin vän, röja en misstanke, som aldrig bort ega minsta frö i ett så legitimistiskt bröst som hennes?
Det är denna fråga, som historien om de begge krucifixen skall besvara.
Arma Diane! när Gud gaf dig ett hjerta, glömde han att först rådfråga de begge griparne, hvilkas gyllene klor omsluta dina fäders seklergamla vapensköld.
Det var ungefär vid fyratiden på eftermiddagen.
De begge pensions-vännerna voro allena i Dianes boudoir, tapetserad med veckadt grönt siden, såsom bruket är i de flesta förnäma boudoirer.
En gyllene kristall-lampa spred sitt klara sken öfver det lilla hvita marmorbord, framför hvilket de unga älskvärda vännerna tagit plats.
Midt på marmorskifvan låg ett krucifix af fingerslängd, korset af ebenträ, med frälsarens gyllene bild.
“Och du säger, goda Diane, att den som bär detta krucifix på sitt bröst, är skyddad mot eld och svärd?“ frågade Adelaïde småleende.