Inga äro så svåra att pruta med som legitimisterne.
De äro, som vi veta, mycket religiösa, men första budet i deras religion är: “Du skall icke besmitta den börd, som dig af ädla fäder öfverantvardad är till jordens prydnad och himmelens ära!“
Hvarken inre eller yttre utmärkelser hålla stånd emot det budet, och det berättas till och med, att när Carl XIV Johans drottning vistades i Paris, hade S:t-Germain sett henne öfver hufvudet.
Det hjelper icke att bära en krona, när man har borgerligt blod i sina ådror; det hjelper icke att hafva drottning Desiderias dygder, när fadern räknat mynt och haft affärer med Ostindiska kompaniet.
Grefve de Vandeul och hans maka tillhörde de äkta trosförvandternes antal; men som de, jemte nyssberörde första bud, äfven lika strängt höllo många andra och mycket vackrare bud i deras troslära, så voro de aktade och afhållne äfven af andra än dem, som bebodde de legitimistiska qvarteren.
De hade varit rika, men genom välgörenhet förslösat största delen af sin förmögenhet.
Nu mera lefde de indraget och, glömmande att de varit rika, glömde de likväl aldrig att göra godt.
Hertiginnan de Beaudreuil kunde således icke välja sig en bättre fristad, när hon, efter det hemska uppträdet i broder Brédôts underjordiska salong, begaf sig till grefve de Vandeuls hotel, ledsagad af sin befriare Armand Cambon.
Vi behöfva icke säga, att hon med öppna armar emottogs af den ädla familjen och att Diane blandade sina tårar med pensions-vännens, när denna berättade sina äfventyr.
Grefven och grefvinnan gingo ända derhän, att de med värma tryckte den unge arbetarens hand och öfverhopade honom med de rikaste loford för hans välförhållande i denna sak.