“Tag amuletten, fuktad af mina tårar, värmd af mina böner. Tag den, segra och lef!
“Journu tog amuletten och gömde den vid sitt bröst. Han ilade af som vinden och försvann som den. Vinden kommer åter, men han kommer ej.“
“Ädla, rika hjerta!“ ropade Adelaïde; “han kommer åter, ty två änglar skydda honom, bilden af Kristus och bilden af dig ... han kommer åter för att evigt blifva vid din sida, Diane, och framtiden ler mot dig! förtvifla ej, ty vänskapen vakar för din sällhet!“
En lång stum omfamning följde på dessa ord.
Derefter lösgjorde Adelaïde sina armar från Dianes hals och förde sin vän till en soffa, der hon nedsatte henne.
Vidare och sedan hon tryckt en ny systerlig kyss på den lidande flickans panna, gick hon till bordet och fattade det deruppå liggande krucifixet.
“Diane“, sade hon, “om jag ber dig om detta krucifix, ville du gifva mig det?“
“Ack ja“, svarade Diane, småleende genom tårarne.
“Om en stund ser du mig åter“, yttrade Adelaïde och lemnade boudoiren, sedan hon vid sin barm gömt krucifixet. Adelaïde gick in i grefve de Vandeuls arbetsrum.
Grefven satt vid sitt skrifbord; men vid hertiginnans inträde steg han upp och gick emot henne.