“Grefve de Vandeul!“ började Adelaïde, “innan jag njöt något bevis af er godhet och välvilja för mig, visste jag att ni var en ädel man, en man med hjerta och ära.“
“Ert loford smickrar mig, emedan jag mycket värderar er person“, svarade grefven, i det han förde hertiginnan till soffan och tog plats bredvid henne.
“Ni skall ej vredgas, om jag yttrar ett uppriktigt ord till er.“
“Visst icke, madame, ty ni kan ej yttra annat än hvad jag med största nöje kan afhöra.“
“Det handlar om er dotter.“
“Aha! ... var god och tala.“
“Diane lider ... lider djupt.“
“Jag vet det.“
“Detta lidande bär döden i sitt sköte, om man ej i tid botar det.“
“Det är möjligt“, svarade grefven med en lätt darrning på rösten.