“Det var med denna hand ni tillslöt hans ögon?“ frågade Diane, hviskande.
“Ja, mademoiselle.“
“Jag tackar er!“ sade hon, omslutande officerens hand med sina begge; “men förlåt mig, och ... farväl!“
Officeren bugade sig ånyo, strök bort en tår, som skymde hans öga, och gick.
Diane, å nyo allena, ref upp paketet, förde det lilla krucifixet till sina ögon och kastade sig framstupa på soffan, gömmande i dess mjuka kuddar både ögon och krucifix.
Så låg hon en hel timme och ända till dess hertiginnan åter inkom i boudoiren.
Då sprang hon upp.
“Adelaïde!“ ropade hon, hastande emot denna; “gif mig tillbaka krucifixet jag gaf dig!“
Adelaïde såg förvånad på sin vän.
“Osanning talade den spanske munken“, fortfor Diane, “ty de skydda icke mot eld och svärd ... de föra döden till det bröst, som bär dem! ... gif mig igen krucifixet, Adelaïde!“