“Monsieur Rodin!“ upprepade Diane, sjunkande åter ned på soffan; “jag ... jag känner ej det namnet, men bed ... bed honom stiga in.“
Diane tryckte begge händerna mot sitt bröst.
En ung kyrassier-officer i full uniform trädde öfver tröskeln och tillslöt dörren efter sig.
“Monsieur, jag vet hvad ni har att säga“, yttrade den anande Diane med isande lugn; “men var likväl god och framför ert ärende kort och utan all inledning.“
“I dag middagstiden“, anmälde officeren, “stupade löjtnant Albert Journu, träffad i bröstet af en muskötkula från barrikaden på rue S:t-Antoine ... Men döende uppdrog han åt mig att lemna detta lilla krucifix i mademoiselle de Vandeuls egna händer.“
Dervid drog officeren fram ett litet paket, med hvilket han närmade sig soffan.
“Och löjtnant Albert Journu är nu död?“ frågade Diane utan att darra på rösten.
“Ja, mademoiselle ... för två timmar sedan tillslöt jag hans ögon.“
“Er hand, monsieur!“
Officeren framräckte med en vördnadsfull bugning sin högra hand.