“Lugna er, Armand, ni är hos en vän“, sade hertiginnan, närmande sig honom; “ni är nu utan all fara och jag tackar Gud för det ... Ni känner igen mig, och det är ju bättre nu? ... O min Gud, hvad ni förskräckte mig ... hvad jag bäfvade för er!“
Hon gick ännu närmare och räckte honom sin hand.
Armand förblef i sin knäböjande ställning och med hopknäppta händer.
“Förlåt, förlåt!“ voro de enda ord han kunde framstämma.
Diane de Vandeul förblef länge ensam, sedan Adelaïde lemnat den gröna boudoiren, och lutade sig nästan orörlig mot ena soffkarmen.
Efter en stunds förlopp knackade det ånyo på dörren, och för andra gången inträdde hennes kammarjungfru.
“En kyrassier-officer anhåller om företräde“, underrättade kammarjungfrun.
“En kyrassier-officer!“ ropade Diane, häftigt resande sig upp; “hans namn? hans namn?“
“Monsieur Rodin“, tillade tjenarinnan.