Hvad hade väl blifvit af den arma Collette?
“Till strid, till strid!“ fortfor den yrande, “vive la république! vive la duchesse! ... jag dör för friheten ... dör för henne ... för Adelaïde ...“
Hertiginnan lade sin hand på den yrandes mun, så att de sista bokstäfverna dogo mellan hennes fingrar.
Flere än en elektrisk gnista flögo från dessa varma fingrar till denna kalla mun. Verkan kunde ej uteblifva.
Armand tystnade.
Feberrodnaden, som för en stund flammat på hans kinder, försvagades. Ögonen, som nyss skjutit blixtar, blefvo mildare.
Långsamt förde han upp sina händer till spetsarne, som fläktade kring hans ansigte, och han tummade på dessa med en viss förundran.
“O min Gud! hvar är jag?“ ropade han, resande sig upp från soffan; “hvar är jag? ... Ah! ... hertiginnan! ... förlåt, förlåt!“
Hans knän nedsjönko på golfvet och han sträckte bönfallande sina begge armar mot hertiginnan.
Hon gaf ett tecken åt kammarjungfrun, hvilken genast aflägsnade sig ur rummet.