Armand Cambon var en sfinx, med kroppen af en ouvrier och hufvudet af en duchesse.
“Ack, hvilka fina anletsdrag!“ yttrade också kammarjungfrun, med en kännarinnas blick öfverfarande det af kasimirer och spetsar garnerade ansigtet.
“Men denna långvariga vanmakt förskräcker mig“, svarade hertiginnan, som äfven ville se lif i detta ansigte och derför lutade sitt eget så nära intill hans att hon med sina läppar nästan vidrörde hans kind.
I kritiska ögonblick måste naturligtvis allt försökas.
Man skall vara af sten för att ej lifvas vid en sådan beröring.
Armand öppnade omsider ögonen och började stirra omkring sig.
Han mumlade några osammanhängande ord:
“Framåt! ... hugg ned! ... Jag hämnas dig, ädle Eugène! ... ce Dieu des opprimés, ce Dieu des prolétaires ... du dör ... je suis républicain ... Flyn! rädden er! olycklige Félix! arma Collette! flyn, flyn!“
Hertiginnan erinrade sig ej namnet Félix, men hon kom ihåg att hon ej på ett helt dygn hört något om sin kammarjungfru.
Hon hade under dagens lopp skickat flere bud till hotellet vid rue de la Paix enkom för att kalla henne, men alltid förgäfves.