“Men, Diane, du förskräcker, du dödar mig! ... hvad har händt under min frånvaro?“
“Se här det andra ... det andra!“ ropade Diane, visande Adelaïde det krucifix, som kyrassier-officeren lemnat henne; “det har kommit åter, kommit från ett brustet, troget hjerta ... Du skall bäfva som jag, när en gång det, du gifvit bort, återkommer ...“
“Dock nej“, tillade hon, mildt blickande in i väninnans ögon, “det är blott jag som är fördömd, blott jag som fjettras af bojor, som endast döden bryter ... Du är fri du, Adelaïde, och i din frihet ligger ditt lifs hela lycka ... Äfven jag blir en gång fri, och då blir förmälning af ... Ja, min vän, min syster, det blir förmälning, men endast mellan tvänne grafvar!“
Trettiofjerde kapitlet.
Liberté.
Under tiden börjar det blifva ovanligt lifligt ute på boulevarderna.
Lifligt har det alltid varit der och synnerligast under de sista dagarne; men det är en rusande liflighet som nu råder.
Sedan klockan tu kringflyger det rykte, att konungen afskedat den förhatliga ministèren och låtit kalla Molé för att bilda en ny.
Man kan göra sig en föreställning om det hat, för hvilket Guizot var föremålet, när man kunde anse den konservative Molé för en lycka.
Boulevarderna stimma af folk med fröjd och tillförsigt i sina ögon.
Obekante mötas.