“Är det sannt?“ frågar den ene.

“Ja“, svarar den andre.

De obekante trycka hvarandras händer och skiljas såsom gamla vänner.

Korta äro dagarne i Februari och klockan fem är det redan skymning.

Men första fjädern i nattens svarta vinge är knappast utspänd, förrän alla fönsterrutor blixtra.

Paris flammar icke allenast från boulevardernas linie, utan från alla de gator, som korsa dem.

Men detta är icke allt.

Facklor brinna i folkets händer och i muskötmynningarne sättas talgljus.

Det är ett nytt slags upplysning som gör mycken effekt, emedan den flyttar sig oupphörligt. Lågor möta lågor, men fredligt och gladt, liksom blickar och händer.

Det är en folkfest i stor skala, desto mera välkommen, som den ej var väntad.