Från alla kaféer vid boulevarderna klinga glas och skalla sånger.

Man dricker den gamla ministèrens graföl, men helsar på samma gång den nya med många glada skålar.

En och annan vågar sig fram med en skål för den kungliga familjen, och nedtystas ej, oaktadt blod nyss flutit på hög befallning.

Ack, hvad de monarkerne behöfva göra litet för att genast bli populära!

Men hvarför göra de detta lilla så sällan? hvarför fordra de att folken skola göra allt, när de sjelfva göra intet?

Det är en af verldens obegripligheter, som man fåfängt söker rätt förklara.

Kanske är det ändå derför, att de vilja vara gudar, utan att ega Guds vishet och godhet.

Kanske är det derför att spiran i deras hand ofta blott är en bardisan, hvarmed de posta endast vid egna härdar, vid egna altaren, icke dit insläppande andra än blinda afgudadyrkare.

Då händer det att den ende och sanne Guden, som icke vill att man skall hafva andra gudar framför honom, låter sin röst ljuda genom det utestängda folket, som icke vill offra blindt.

Då ramlar afgudens altare och den kungliga härden sammanfaller i grus.