En afgud är nu störtad, men hvad säga väl de öfrige, som ännu stå qvar?
Jo, säga de, om vår höge broder hade gjort så och så, då hade icke skett så, det vill säga, om han, i stället för sex- och tolf-pundingar, användt tjugufyra-pundingar, eller om han, i stället för 1,000, nedskjutit 10,000, så hade han stått qvar på sin piedestal tilldess mossan vuxit öfver honom, och det hade icke skett så och så.
Nu kommer ordningen till en annan af de vise afgudarne.
Han gör så och så, men ändå händer det så, och så skall det gå undan för undan, till dess att inga afgudatempel längre resa sina mörka tinnar emellan menskligheten och sanningen, mellan jorden och det eviga ljuset.
Såsom nämndt är, Ludvig Filip hade, trots den konservative Molé, blifvit populär igen, och folket jublade — jublade fritt, ty styrelsens trupper hade dragit sig från de strålande boulevarder.
Endast framför utrikes-ministerns hotel stod en afdelning af 14:de linie-regementet, bildande fyrkant, med hundra dragoner i sitt sköte.
Men denna truppstyrka såg ingenting mindre än hotande ut. Den tycktes enkom uppstäld för att beundra denna kedja af ljus, som sträckte sig från Madeleine till Bastilj-platsen.
Sjelfva utrikes-ministerns hotel var rikt upplyst.
Det kunde omöjligt vara Guizot, som tändt dessa glädjeljus. Det måste vara den nya ministèren, som försonande gör sin soluppgång öfver den förhoppningsfulla jorden.
Allt är följaktligen godt och väl.