Ludvig Filips gråa hufvud skall en gång hvila i S:t-Denis och orleanska vapnet i evighet stråla på Frankrikes fana.
Då öfverraskas de, som bo vid eller befinna sig på boulevarden, af ett fantastiskt tåg, som tyckes långsamt skrida fram från Bastilj-platsen.
Det är ett stort åkdon, draget af tvänne magra hästar, hvilkas knotor man, dock omsorgsfullt dolt under guirlander af konstgjorda blommor, visserligen mycket nötta och medtagna, men som vid facklornas sken taga sig temligen väl ut.
På främsta sätet i detta åkdon, som likaledes är dekoreradt med samma slags guirlander, sitter en man af jättelik växt och utan annan drägt än skjortan och pantalongerna, som likväl äro hvita.
Denne håller i ena handen tömmarne och i den andra en stor röd fana.
I samma åkdon befinna sig dessutom fyra yngre män i hvarjehanda mytologiska drägter och bärande brinnande facklor.
Men midt i åkdonet och på en mera upphöjd ställning ser man en ung och särdeles intagande qvinna i hvit fotsid drägt, med en röd, af guldstjernor smyckad bindel, som i breda veck faller från venstra skuldran och slutar vid högra midjan med ett gyllene kors.
På hufvudet, hvars långa svarta hår faller utbredt öfver skuldrorna långt ned på ryggen, bäres en hög röd sammets-tock, vid hvilken, i gyllene bokstäfver, är fästadt ordet:
Liberté.
För att genast presentera några af dessa mytologiska figurer för läsaren, nämna vi, att den, som kör åkdonet, icke är någon annan än vår gamle bekante, vindragaren Simon, äfven Hvita Björnen kallad.