Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma vågor, göra sig ännu förhoppningar.
Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så väl bevakade mot — sanningen.
Hvad göra nu dessa begge män, för att fördrifva tiden?
Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant öfver Paris och Guizot kontrasignerar utnämningen.
Denna sista handling af Guizot är parthens pil, afskjuten mot Ludvig Filips krona.
Det ana hvarken Guizot eller hans konung.
Men Notre-Dame ringer och låter allt obehagligare ju längre hon håller på.
Konungen frågar efter Thiers.
Thiers är ej rädd för Notre-Dame, han. Med sina små lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor, torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står snart framför konungen med detta leende sjelfförtroende, som allt efter omständigheterna blir en stor förtjenst eller ett stort fel.
Thiers fordrar att elden för morgondagen skall upphöra.