Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort verktygen för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken.
Det är visserligen sannt att något medgifvande skulle glädja hans folk, detta folk, som med sitt blod först köpt honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år ökat hans skatter.
Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga? hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar, som på de sednare åren varit så nöjda med Ludvig Filip?
“Det är bara en promenad af de studerande“, sade konungen, som alldeles hade glömt bort promenaden i Juli 1830.
Molé suckade och gick.
Men Notre-Dame ringer.
Hvar är Molé? Molé synes ej.
Hvarför? Troligtvis derför att Notre-Dame ringer.
Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.
Konungen har icke hjerta att skicka bort honom, Guizot icke hjerta att gå.