Icke mera de hundra, de tusen.
Det är millionen och snart millionerna. Det är Paris och snart hela Frankrike.
Hören! det klämtar i Notre-Dame! Quasimodo’s klocka ljuder!
Men det är icke Quasimodo som drager i de tempelinvigda tågen. Det är ett helt folks hämnande arm.
Räkna slagen, kung i Tuilerierna! Innan nästa dags sol sjunkit, har du för alltid upphört att räkna — icke slagen af ett ångestfullt hjerta — men slagen af klockan i Notre-Dame!
Trettiofemte kapitlet.
La Morgue.
Emellertid börjar man i Tuilerierna räkna slagen, som kalla folket till vapen och Gud till folkets hjelp.
Konungen, hvilken räknat dem ända till klockan ett på natten, låter omsider kalla Molé.
Det var då ej sanning att Molé dagen förut bildat ett nytt kabinett? Nej, det var icke sanning.
Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän om saken och Molé hade ingenting emot att bli minister; men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest skarpsynte af monarker, trodde att man för tillfället borde släppa efter något, och det var just det som konungen icke ville.