Soldaterne, som nyss gjort det, draga sig åt sidan, redan ångrande sin bragd, redan förbannande den pligt, som slungat döden i värnlöses hjertan.
En officer framträder för att på sin befälhafvares befallning afgifva en förklaring, liksom en sådan händelse skulle kunna förklaras.
“Det är bara ett misstag“, heter det; “en af soldaterne har obetänksamt aflossat sitt gevär och knallen af detta olycksskott blef en signal för de öfriga ... bara ett misstag.“
Bara ett misstag? Det är möjligt, det är troligt.
Men mera än sextio menniskor ligga slagtade på boulevarden och det är ej ett misstag.
Synlig för alla, blöder Liberté. Men det är ej en qvinnas blod, det är en lava-ström som rinner.
“Till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“ fortfar Hvita Björnens tordönsstämma.
Men denna gången ropar han ej ensam.
Liksom kanonens eko rullar från klippa till klippa, från strand till strand, så rullar genljudet: “Till vapen!“ från gata till gata, från barrière till barrière.
Det är ej mera de politiska fraktionerna som stöta i trumpeten, ej mera de republikanska partierna som löpa till storm.